Jag hade just bokat min biljett då du sa att du skulle följa med mig.

Min resväska var packad och stod och väntade i hallen då du talade om för mig

hur vi skulle växa in i ett liv tillsammans, där inget omoget skulle existera - inga plötsliga

kyssar eller flackande blickar. Du talade om hur vi skulle vara banala

och intima, hur vi skulle balansera vår tvåsamhet som så länge varit byggd på

just intimitet och lust.

Med ditt bekymmerslösa sätt och omåttliga längtan bokade även du en biljett några

dagar senare- en biljett som kom att symbolisera det förgångna. Jag såg bortom de

ömma scenerna vid frukostbordet och den enkelhet du förespråkade.

Jag reste utan dig, i vetskapen om att vi tillsammans inte skulle bli någonting annat än just enkla.

Du började snart skicka tomma brev till mig, signerat med ett S. Brev som jag inte

besvarade, oförmögen att hitta svar till obefintliga ord. I stället skickade jag de ord som jag

ville yttra dig till felaktig adress, till en adress som inte ens existerade. Det fungerade som

någon sorts terapi för ett par månader. Då du var helt ovetandes fick jag sagt allt det jag hade

önskat säga så länge. Så småningom var jag inte längre skyldig dig någonting.