ganska ofta skriver jag små texter om saker som jag tänker på, främst saker jag inte bör tänka på men gärna tänker på ändå
Jag hade just bokat min biljett då du sa att du skulle följa med mig.
Min resväska var packad och stod och väntade i hallen då du talade om för mig
hur vi skulle växa in i ett liv tillsammans, där inget omoget skulle existera - inga plötsliga
kyssar eller flackande blickar. Du talade om hur vi skulle vara banala
och intima, hur vi skulle balansera vår tvåsamhet som så länge varit byggd på
just intimitet och lust.
Med ditt bekymmerslösa sätt och omåttliga längtan bokade även du en biljett några
dagar senare- en biljett som kom att symbolisera det förgångna. Jag såg bortom de
ömma scenerna vid frukostbordet och den enkelhet du förespråkade.
Jag reste utan dig, i vetskapen om att vi tillsammans inte skulle bli någonting annat än just enkla.
Du började snart skicka tomma brev till mig, signerat med ett S. Brev som jag inte
besvarade, oförmögen att hitta svar till obefintliga ord. I stället skickade jag de ord som jag
ville yttra dig till felaktig adress, till en adress som inte ens existerade. Det fungerade som
någon sorts terapi för ett par månader. Då du var helt ovetandes fick jag sagt allt det jag hade
önskat säga så länge. Så småningom var jag inte längre skyldig dig någonting.
Om att vänta
Idag gick en kvinna runt på mitt jobb och letade efter sin man som hon
hävdade hade bokat ett bord för dom två. Då mannen aldrig dök upp visade
det sig att han varit död sedan två år tillbaka. Kvinnan satte sig ned och åt ensam
och världen har nog aldrig verkat mer ondskefull.
Om ålder
" Maj.16e. Egentligen är det oviktigt. Jag fyller ju nitton om knappt tvåmånader
vilket betyder att jag är tjugo om ungefär ett år. Jag har förresten gjort det
mesta vid artonårs ålder som de flesta andra inte gör för än de är tjugo. Jag kan laga
middag och jag kan ta hand om mig själv, i alla fall för det mesta. Jag flyttade hemifrån
när jag var sexton kom igen jag vet vad livet handlar om! I det stora hela vet jag vad
det går ut på. Du kommer inte behöva ta hand om mig! Jag må vara skör i bland men
det har ingenting med åldern att göra jag lovar du skulle inte behöva ta hand om mig vi
skulle ta hand om varandra. Jag skulle kunna lära dig saker. Jag kan en massa onödig
fakta, sånt där som man egentligen inte behöver veta. Du vet sånt där som vilket årtal
filmer och böcker givits ut eller floder i östra europa. Sådana saker. Citat också! Jag kan
jättemånga roliga citat! Jag kan berätta allt, jo allt om expressionismen och jag kan
berätta varför gatorna heter som dom gör i Amsterdam för det kanske du inte vet?
Jag har inget körkort men det har ju inte du heller. Jag kan lära dig allt jag kan om
brittpopen (jag kan faktiskt en del) och vi skulle kunna gå och se pulp tillsammans?
Se inte på mig sådär då kom igen jag är ju nästan tjugo dessutom jag har aldrig haft
såhär kul med någon jo men det är sant. Jag menar allvar jag skulle kunna dansa med
dig såhär hela livet. Dessutom är du bara här i två dagar till och jag tycker att du har vackra
axlar och jag undrar vad tatueringen föreställer som jag skymtar där under tröjan.
Snälla ta med mig hem då så jag får veta"
En fragil kvinna
Jag har suttit uppe på mitt loft under en veckas tid där jag
ägnat dagarna åt att skapa en killer-text som jag sedan ska
få komma att kalla litteratur men som i skrivande stund
enbart bygger på illusioner och trasiga historier.
Jag ser travar med böcker torna upp framför mig som jag
anar inom en snar framtid kommer rasa ned tillsammans
med min karaktär mot avgrunden för att ligga kvar där bland
litteraturens sorgliga bottenskrap till någon vänlig själ
kommer och plockar upp denna massa av visioner och räddar
den från vidare missöden. Vilken hemskt lång mening.
Jag är så trött. En svag kvinna säger godnatt
purple fog
Det var kanske det sista hon såg av honom
Mitt liv ter sig så hemskt tråkigt efter den här helgen. Färglöst. När jag vaknade upp i måndags var det som att vakna upp ur någon drömlik scen där man själv får välja handling och kostym. Till saken hörde att jag vaknade upp med feber, vilket gjorde verkligheten än dystrare.
Jag hade besök av en vän från Amsterdam som var här och spelade skivor under fredagen. Dagarna som följde spenderade vi på diverse gator i east end, hånglade, skrattade. Jag antar att vi mest levde sådär klychigt för dagen men fan så fint det kan vara. Nu är jag så sjukt rastlös. Har druckit lite vin, ska dricka lite till och skriva mina sista utkast. Känner mig ganska bekymmerslös (bortsett från gråskalorna då)och för tillfället tycks det klä mig tämligen väl.
Lyssnar på det här och saknar Frida lite också som är i Sverige nu.
