Det här är så sjukt bra- sådär obeskrivligt sinnessjukt jävla bra. De ska spela i Amsterdam i helgen och den man som fick mig att lyssna på det här kommer att vara där och han kommer inte att tänka på mig och kanske kommer inte jag tänka på honom heller men jag kommer nog att lyssna på det här och ändå våndas lite.
Please miss disgrace, its time to go back home- time to sum up this short story you started in august. There is nothing left to frame here, no more decisions to make. Its all written. Ur' inadequate, miss disgrace, dont you see theres not enough room? U left ur' pride in the box-room behind the pillar and you quickly need to get it back.
Miss ur already late, just pack ur' bag and tell ur' goodbyes. Just..go home and stop fuck things up.
Dec. the 29th: "Lets go back, lets fight them together huh"
Jag kommer att sakna den här dagliga kampen som jag så länge har fört tillsammans med min vapendragare - en kamp som tycks lett till absolut harmoni. Om två månader tar vi studenten, och jag kan se hur Frida står där med sitt svärd de tredje juni beredd att försvara oss och vår stolthet samt allt vad vår framtid kommer att innebära in i det sista - och gud som jag älskar henne för det.
Mitt liv ter sig så hemskt tråkigt efter den här helgen. Färglöst. När jag vaknade upp i måndags var det som att vakna upp ur någon drömlik scen där man själv får välja handling och kostym. Till saken hörde att jag vaknade upp med feber, vilket gjorde verkligheten än dystrare.
Jag hade besök av en vän från Amsterdam som var här och spelade skivor under fredagen. Dagarna som följde spenderade vi på diverse gator i east end, hånglade, skrattade. Jag antar att vi mest levde sådär klychigt för dagen men fan så fint det kan vara. Nu är jag så sjukt rastlös. Har druckit lite vin, ska dricka lite till och skriva mina sista utkast. Känner mig ganska bekymmerslös (bortsett från gråskalorna då)och för tillfället tycks det klä mig tämligen väl.
Lyssnar på det här och saknar Frida lite också som är i Sverige nu.